Nathalie Björkman

Häromdagen när vi satt i bilen på väg hem från Halmstad satt vi och lyssnade på Karlavagnen. En man vid namn Gösta ringde in och önskade få prata om prostatacancer. En cancer som han själv har och är dömd till döden av. Han berättade om hur det om hur det är att vara dömd till döden och hur han lever. Ett liv i väntan på döden. Han lever för Carpe diem, fånga dagen. Han berättade också hur bortgågna släktingar hade börjat besöka honom i hans drömmar numera. Fundersamt undrat vad detta skulle betyda. Vad gör dem där? Har det något budskap? Kanske är det ett budskap att det är dags att gå över till andra sidan nu. Eller kanske för att visa att det finns en andra sida och att dem väntar på honom. Att han är trygg.

Denna mannen berörde mig. Han fick mig att inse att man SKA ta vara på dagen. För du vet aldrig när allt är över, när livet tar en annan vändning. En oberäknad. Och att också ta vara på vara på nära och kära. Det kanske låter som en klyscha. Men det är det egentligen inte. Bara ett faktum. Ett faktum man måste ta til sig och begripa.

jag fick nästan tårar och blev lite plågad på något konstigt och obeskrivligt vis. Tänk att leva i det faktum att man faktiskt ska dö inom några månader. Att det inte finns något att göra. Bara att leva med det. Att kunna acceptera det. Att våga acceptera det.

Jag själv skulle nog gå in i en djup deprition. Stänga allt och alla utom mig. För att sedan våga leva den tid jag har kvar.

Radiopratarn frågade Gösta om han kunde ge ut sin bloggadress som han tidigare i samtalet hade pratat om. Självklart gjorde han det och här har ni hans blogg. CARPE DIEM!