Nathalie Björkman

Tänkte köra igång med det här igen nu när jag inte har så mycket att berätta och när bilderna vänder sig som jag försöker ladda upp. SÅ, vad åt jag idag? Jo, på jobbet blev det färdig mozarellapizza och här hemma har jag knappt ätit någonting. Ingen motivation och inte så stor hunger heller. Nu vid midnatt blev det en minipannkaka med nutella på. Nyttigt? Nej, men förbaskat gott. Förberedde och stekte iordning några pannkakor för morgondagen och tills på fredag. Gött, snart är det helg!

Gud, denna idé var inte den lättaste. Det är verkligen svårt att skriva ihop något men samtidigt låta någolunda vettig. Vad kan vi börja med att säga? Jo, hade inte mina föräldrar funnits så hade inte jag funnits. Vilket är en jäkla tur! Haha, eller hur? Säg att ni håller med... För att återgå till att vara lite seriös så älskar jag mina föräldrar, djupt. Dem är min trygghet. Min handbok över hur man överlever denna värld. Även fast jag ibland kan bli otroligt frustrerad på dem, som alla andra, så är det såklart jag älskar dem i vått och torrt. Det finns ingen som kan ersätta sina föräldrar. 

När jag var yngre var jag mer beroende av mina föräldrar och stod även dem närmare. Men nu när jag snart fyller 20 år känner jag mig inte alls lika beroende av dem. Jag har förstått att jag börjar bli vuxen. Saknaden av dem är inte lika stor som då. Jag står inte lika nära min mamma längre. Vi kunde prata om allt när jag var mindre. Alla mina vänner brukade alltid påpeka att jag stod så nära min mamma och var imponerade av att jag alltid kunde säga så mycket till min mamma, vilket dem själva aldrig skulle kunna yttra sig om inför sina egna mammor. Men idag så står vi helt enkelt inte varandra lika nära längre. Jag antar att jag ersatt henne med andra saker. Som t.ex. med vänner och pojkvän. Allt har sin gång. Men ni ska nu inte tro att jag och mamma är ovänner eller något sådant dumt. För det är vi inte. Jag har nog bara blivit lite mindre mammig. Vi älskar fortfarande varandra. Och jag pratar med henne också, givetvis varje dag, men på ett helt annat sätt.

Jag är pappas flicka. Vad ska jag säga? Ni vet väll vad det innefattar. Jag och pappa är egentligen de som tjafsar och småbråkar, men ändå går vi bäst ihop. Samma humor och samma smak. Avslutningsvis vill jag bara säga att:

Jag älskar er, av hela mitt hjärta.

År 2008 träffade jag min första kärlek. Han var den första killen som jag någonsin har sagt de tre magiska orden till. Vi levde lyckliga i 9 månader och sen var det över. Jag var för första gången kär och hade mitt första förhållande. Några månader efter det träffade jag min nuvarande pojkvän, Jesper. Det tog lång tid innan vi blev ett officiellt par. Han var den mest svårflörtade och krångligaste killen jag någonsin träffat på. Jag var nära att släppa allt vad som hade med honom att göra, men han fattade allvaret när dörren var nära. Och tur är väll det. Tillslut blev det vi och jag är idag lyckligare än någonsin. Nu förstår jag vad äkta kärlek betyder. Så jag skulle vilja säga att, du Jesper, är min första riktiga kärlek.  Jag har träffat något så starkt jag aldrig upplevt tidigare. Jag är verkligen ingen person som brukar fantisera och drömma mig bort om barn, bröllop och lägenhet med killar jag träffar eller är tillsammans med. Jag tycker sådant är galenskap och tycker man borde vänta med att planera, för livet är way to long. Men med Jesper går det inte att undvika dessa tankar. Barn och bröllop kan vänta, men att flytta ihop är något jag absolut kan se mig och Jesper göra. Så olika, men ändå så lika. Jag vill inte leva utan dig. Jag älskar dig, så oerhört.


Från honom till mig. Du är oersättbar, älskling.

"Vad är kärlek?", så löd rubriken Björn Gustafssons kärleksdikt som lästes upp i den allra första mellanakten i Melodifestivalen 2008. Han beskrev kärlek som "När det bubblar i kroppen som en kolsyrad dricka, när man fnissar som en liten flicka. När all oro är som bortblåst och försvunnen, när Simba återvänder i Lejonkungen."

Om jag får bestämma, och det får jag så skulle jag nog vilja uttrycka kärlek på följande sätt: när man blir varm i hela kroppen likt en kopp caffelatte, 
lika varm som den gången jag om hennes hand ifrågasatte. Att få vara i någons närhet där allt känns säkert och tryggt, att få helas av denne som hjärtat mitt knyckt. 

Vad är då egentligen kärlek, och vad står det för. För att vara väldigt basic har jag valt att slå upp det i en svensk orbok och får då följande förklaring jag citerar: Kärlek, en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. 
Då skulle jag kort vilja påstå att kärlek är en känsla som i sin tur skapar så otroligt många andra känslor, jag ska förklara mer utförligt om detta senare.

För det finns så mycket omkring oss i denna värld som vi hela tiden påverkas av, men det är ju faktiskt bara det som finns inom oss, i vårt hjärta, i vår själ som verkligen betyder något. Känslor liksom, det kan vara känslor för en speciell boll, en hund, en mor och en far, en god vän, en flicka eller pojke. De kan betyda massor av saker, det kan vara olika för varje föremål. Men, den som någonsin har erkännt för sig själv att ja, jag är kär. Då har man fått lära sig den svåraste konst som finns, nämligen att vänta. Väntandes ädla konst. 

Och just denna väntan fick en viss flicka stå ut med under en längre tid. En flicka som får mig att känna tusen och åter tusen känslor, allt i från lycka till förvåning, ilska, stolthet, avsky, blygsamhet, lugn, fruktan, skuldkänsla och välbefinnande på en och samma gång. Vi har inte varit tillsammans speciellt länge, vi hade 6 månader den 26/12-10. Men detta är ändå mitt längsta förhållande och jag känner verkligen att varenda sekund jag har spenderat tillsammas med dig har varit minnesvärd. Du är den som får mig att le även om jag är ledsen, du är ljuset i mitt liv, det är kärlek. Men det har uppstått bataljer under resans gång, ett förhållande utan gräl och tjafs är ju inget förhållande. Det måste ju uppstå ett problem som man tillsammans kan lösa för att kunna bygga vidare. Men vad det än har varit, vad vi än har bråkat om så har jag inte kunnat bli arg eller förbannad på dig, jag älskar dig alldeles för mycket för det.

Det som är så speciellt med dig är att jag för första gången i mitt liv inte föll för någon enbart för utseendets skull, utan den här gången blev jag även kär i en personlighet. Och de små sakerna du står för, som att du väldigt ofta börjar hicka helt utan förvarning. Eller dina skrattpåsar som framträder varje gång du ler, de gör mig nykär varje gång jag ser dem. Eller dina svaga snarkningar. Men det är just dessa saker jag älskar hos dig, att få ligga om natten och höra dig snarka kan ju verka ganska irriterande, men samtidigt vet jag att du finns hos mig och det får mig att må bra.

 

Så avslutningsvis, vad jag vill säga är att jag verkligen älskar dig och jag kommer alltid att göra det. Tyvärr finns det inte ord att förklara min enorma kärlek för dig, men nu har jag iallafall gjort ett försök. Så för att besvara den ursprungliga frågan "Vad är kärlek" , för mig Nathalie, är du kärlek.

 

Ja, så vem är då jag? Vet inte riktigt själv hur jag ska beskriva mig, speciellt inte när man ska sammanfatta det såhär i en text. Men jag kan väll börja med att berätta att jag heter Nathalie Björkman, är 19 år men fyller snart 20 den 19:onde april. Jag börjar känna mig gammal, vilken noja. Livet har precis börjat. Det är nu de stora utmaningarna kommer. I alla fall till saken. Jag bor tillsammans med min mamma och pappa på en gård på landet. Här på gården kan du bland annat hitta 5 hästar (snart 6 då en bebis kommer till sommaren, som jag längtar!!), 1 rottweiler(dvs en hund) och 2 bondkatter.  Dessutom har jag min kärlek, som är världens finaste, men honom berättar jag mer om en annan gång.

Själv skulle jag jättegärna flytta hemifrån och skaffa mig mitt eget. En lägenhet där jag själv får inreda och göra precis så som jag vill. Jag har blivit helt tokig nu när jag jobbar på en Cervera-butik. Dem har ju så otroligt mycket fint till hemmet. Mycket inredningsprylar, ljusstakar, porslin, bestick och attraktiv konst. Jag vill ha ALLT mer eller mindre. Plånboken är inte lika glad över allt jag vill ha, så det får naturligtvis vänta. Jag är ju tyvärr ingen miljonär… men jag skulle gärna vilja bli en. I väntan på att få skaffa mig en egen lägenhet så vill jag ut och resa. Som sagt så valde jag att inte plugga vidare efter studenten nu ifjol. Än så länge har jag inte kommit på vad jag vill bli när jag blir ”stor”. En sak som jag däremot vet är att jag är en tjej som vill skaffa på mig äventyr och erfarenheter. Strävan efter att verkligen skaffa sig livserfarenheter är enorm. Om 40-50 år när jag sitter där på hemmet i min vita gungstol vill jag inte blicka tillbaka på mitt liv med inget på tapeten. Jag vill inte bara ha gått en utbildning, börjat arbeta och sedan gjort det resten av mitt liv. Jag vill ha äventyr. Jag vill ut och se världen och träffa nya människor. Med stolthet ska jag kunna blicka tillbaka och se att jag har mycket på tapeten, ett händelserikt liv. Så vad är då tanken? Jo, att jag ska till Usa. Det är landet jag vill åka till. Det verkar så häftigt och jag ser en stor möjlighet att minsann få lära mig engelska flytande. Och därefter kunna dra nytta av det i mina kommande jobb.  Antingen blir det au pair i Usa, för då får jag min resa och inte en så kostsam resa vilket är ett plus. Jag vill inte vänta hur länge som helst på att få åka, min plånbok är ju som sagt inte så stor även fast jag öppnat ett sparkonto och blivit duktig på att spara. Eller så kanske det blir en volontärs resa till central Amerika, närmare bestämt Mexico. En chans att få göra gott och hjälpa andra, lära sig spanska och antagligen, så som så många säger, få en helt annan livssyn. Nu gäller det bara att spara pengar. Sedan kör vi!

Om jag får beskriva mig själv så tror jag att jag är en glad, trevlig och framåt tjej (ganska så klassiskt kändes det där svaret). Jag har aldrig förstått mig på människor som har för avsikt att göra andra illa eller att förstöra. Jag ser mig verkligen inte som en elak person, snarare en av de snällare. Och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv. Jag sårar sällan någon, jag är ärlig, jag håller en människas mörkaste och djupaste hemligheter och jag tål inte falskhet, människor som inte är sig själva. Egentligen kändes det jag just skrev väldigt rörigt, men jag kände mig ändå tvungen att på något sätt få med det. För jag blir så himla ledsen när jag ser människor såra andra. Eller när jag själv till och med blir sårad. Jag har aldrig varit mobbad, men när jag var mindre så har jag ändå blivit utsatt för elakheter precis som de flesta, och trots det lilla, så klarar jag bara inte av det. Jag tål inte människor som sårar. Jag förstår mig inte på dem. Det finns två sorters elaka människor. De som gör de elaka sakerna och dem som ser på utan att stoppa det.

Jag älskar mina vänner även fast jag blivit sämre på att hålla kontakten. Jag är en tjej som har färre vänner men desto bättre, inte en sådan person som har en hel drös i säcken, men dock desto sämre. Dock saknar jag en riktig "bästis". När man var liten hade man sina bästisar, eller sin bästis som man ständigt var med. Jag vill känna, och ja det har jag känt i många år nu, att jag har en person som förstår mig till 100 % och jag den. Att det är vi två mot allt. En sådan person man alltid berättar allt för, där inget är hemligt och där man verkligen ställer upp för varandra. Just nu har jag så kallat flera "bästisar". Jag säger inte att det är något fel med det, för det är det inte. Men ändå så gärna vill jag ha en tvillingsjälv. Ja ni vet, när två blir en.

Ett starkt intresse jag har är fotograferandet. Skapandets konst. Sedan några år tillbaka tjatade jag hål i huvudet på min pappa. Jag VILLE ha en systemkamera. Så länge hade jag tittat in hos fotografers bloggar och sett deras fantastiska bilder. Vilka färger, vilken bildkvalité. Jag ville bli minst lika bra! Så en sommar för ca 3 år sedan åkte jag och pappa ner till netonnet och köpte min första systemkamera, det blev Canon EOS 450D. Sedan fick jag ett till objektiv, och sen ett till och sedan dess har intresset bara växt. Innan studenten, alltså förra året, i kanske maj, sålde jag min gamla kamera och uppgraderade mig till en Canon EOS 50D och två väldigt bra objektiv. Jag har fotat en hel del av mina kompisar och många fina bilder har det blivit. Dock aldrig tagit betalt, men nu ska det bli ändring på det. I sommar tänkte jag sätta upp lappar på affärer och så vidare att jag kan fotografera och att jag tar en summa pengar för det. Dags att sätta lite fart och kreativitet på mitt fotointresse. Jag vill utvecklas.

Just nu kan jag inte komma på något mer att berätta om mig själv. Har berättat det jag tyckt känts viktigt och i o för sig gått kanske djupt in på de ämnen jag velat berätta om. Hoppas ni inte finner det för jobbigt att läsa! See you later aligator.

(valet av bild blev relativt självklart. Det är så jag har sett ut i ett par år tillbaka, tänker mest på hårfärgen. Just nu är jag dock brun/rödhårig. Och dessutom är det ju så typiskt mig att göra poser, det säger ju alla, så varför inte denna bilden lixom? ;) )

Från och med idag ska jag försöka blogga varje dag om dessa punkter... Snappade upp denna smarta idé från en annan blogg. Tror jag börjar med den första punkten imorgon.