Dag 3 - Mina föräldrar
Gud, denna idé var inte den lättaste. Det är verkligen svårt att skriva ihop något men samtidigt låta någolunda vettig. Vad kan vi börja med att säga? Jo, hade inte mina föräldrar funnits så hade inte jag funnits. Vilket är en jäkla tur! Haha, eller hur? Säg att ni håller med... För att återgå till att vara lite seriös så älskar jag mina föräldrar, djupt. Dem är min trygghet. Min handbok över hur man överlever denna värld. Även fast jag ibland kan bli otroligt frustrerad på dem, som alla andra, så är det såklart jag älskar dem i vått och torrt. Det finns ingen som kan ersätta sina föräldrar.
När jag var yngre var jag mer beroende av mina föräldrar och stod även dem närmare. Men nu när jag snart fyller 20 år känner jag mig inte alls lika beroende av dem. Jag har förstått att jag börjar bli vuxen. Saknaden av dem är inte lika stor som då. Jag står inte lika nära min mamma längre. Vi kunde prata om allt när jag var mindre. Alla mina vänner brukade alltid påpeka att jag stod så nära min mamma och var imponerade av att jag alltid kunde säga så mycket till min mamma, vilket dem själva aldrig skulle kunna yttra sig om inför sina egna mammor. Men idag så står vi helt enkelt inte varandra lika nära längre. Jag antar att jag ersatt henne med andra saker. Som t.ex. med vänner och pojkvän. Allt har sin gång. Men ni ska nu inte tro att jag och mamma är ovänner eller något sådant dumt. För det är vi inte. Jag har nog bara blivit lite mindre mammig. Vi älskar fortfarande varandra. Och jag pratar med henne också, givetvis varje dag, men på ett helt annat sätt.
Jag är pappas flicka. Vad ska jag säga? Ni vet väll vad det innefattar. Jag och pappa är egentligen de som tjafsar och småbråkar, men ändå går vi bäst ihop. Samma humor och samma smak. Avslutningsvis vill jag bara säga att:
Jag älskar er, av hela mitt hjärta.
