Nathalie Björkman

Efter en dag med jobb, pojkvänsmys, tjejmiddag and a farwell for a while är jag nu bra trött. Det är absolut dags att sova. När jag åkte hem från Vickan så var det rena rama isgatan(!!!) på vägen. Livsfarligt. Vår backe upp till vår gård va inte rolig. Mamma och pappa svarade inte i telefonen i ett desperat försök att nå dem. Inget svar hemma, inget på mobilerna. Näähää... dem sover väll tänkte jag. Försiktigt försiktigt började jag krypa upp för backen. Återigen rena rama isgatan. Det hade ju inte varit så roligt att börja glida helt plötsligt när man är mitt i backen. MEN SOM TUR var kom jag upp, hel och ren. Även bilen. Men till min stora förvåning är inte mamma och pappa hemma. "Nähä, vart är dem då?" Och så fick jag ju såklart inte tag på dem. Klockan var halv ett på natten(just då) och man börjar ju undra.. Hade det hänt dem något? Kört av vägen? Ja, tankarna kan verkligen cirkulera, speciellt när ingen svarar på någon av deras telefoner. Så för ca tjugo minuter sen så ringde dem och sa att dem precis hade satt sig i bilen på väg hem från några vänner. "Varför har ni inte svarat?" "Näe, jag hade glömt mobilen i bilen". IDIOT. Dem är allt jag har. Let's go to bed, nu kan jag äntligen sova. (och själv ska jag också börja ha på mig mobilen mer, för jag vet att någon kommer anmärka på det jag just skrivit, så ja, jag ska försöka;))