Nathalie Björkman

Jesper sa åt mig att uppdatera vad som händer, så jag gör väll det då.

Var ju hemma i Sverige häromdagarna för att köpa bil, som jag har visat er. Och då skrev jag även att jag skulle berätta om varför. Jo, såhär var det. Torsdagen den 26e maj var jag påväg till jobbet. Hamnar bakom en lastbil. Helt plötsligt saktar han in och jag tror han är snäll och släpper förbi mig och bakomvarande bil. Ingen blinkers visas, lägger i 2an och kör om. När jag nästan är förbi honom svänger plötsligt lastbilen vänster. Paniken slår till. Försöker runda honom men lyckas inte och kommer för nära ett brant dike och voltar dessvärre ner. Kommer ihåg hur jag bara känner hur allt går åt HELVETE rent ut sagt. Ångesten slår till och framför mig ser jag bara hur framrutan får i kras när jag landar på taket. Blir hängandes i bilbältet. Knäpper loss mig. Vet att jag "hummar" för mig själv. Är i chock och börjar leta mig ut. Öppnar bakdörren och kastar mig ut. Lastbilschauffören hoppar ut och jag hör att han inte är norsk. Han visar sig vara polsk och lyckas få fram om jag är okej och om jag har någon mer i bilen. "Jag är okej, ring någon bara" Just då ville jag bara ha UPP min bil. Flera bilar och människor kom. En tjej var väldigt hjälpsam och ringde 112. Hon visade sig vara psykolog, kunde jag minst sagt behöva just då! En kille ålade sig in i bilen och stängde av motorn och tog ut mina grejer. Hade inte en tanke på att ta med mig mobil och väska osv..När chocken hade lagt sig bröt jag ut tårar. Tittade på bilen och ångesten kom sköljandes över mig. Jag var så ledsen. Rädd om inte annat. Brandkår, polis och ambulans kom på plats. Fick pratat med polisen om händelsen. Jag var chockad likt som alla andra att jag hade kommit undan skador. Men helt plöstligt så märker polismannen att det var något. Chocken la sig och jag kände hur allt blev tungt. "Titta på mig" sa polismannen och han kollade mina pupiller. "Det är nog bäst att vi tar dig till ambulansen" Lite skakig går jag dit. Huvudet snurrar, lite illamående kryper fram. Nacke och rygg smärtar. Ja, lite mörbultad är väll inte så konstigt att man blev? Fick åka till en vårdcentral då Dröbak inte har något sjukhus. Fick träffat en läkare som kände på kroppen. Blev sjukskriven från jobbet 2 dagar med rekommendation att bara vila. Från killar som hjälpte till fick jag senare höra att lastbilens vänstra blinkers var trasig. Förhoppningsvis åker han dit för olyckan! Men det kan lika gärna bli jag om dem dömer det att jag gjort ett dumt beslut.

Jag har gråtit och gråtit. Floder av tårar har runnit och jag har haft det väldigt svårt att glömma. Kommer väll aldrig göra, förhoppningsvis förtränga så gott det går. Så fort jag inte har något att göra eller inte håller mig sysselsatt så ältar jag olyckan i mitt huvud. Det värsta är att varje dag när jag ska till jobbet så kör jag förbi den där jävla platsen. Det gör så ont. Stannade där häromdagen och var bara tvungen att älta det lite till och gråta ut. Det var skönt. Efter allt som har hänt är jag väldigt tacksam för att jag satt i en sån säker bil som jag gjorde. Tung och rejäl och inte gjord av plast. Fan vad den bilen har varit bra. Min audi ♥ Du har räddat oss alla och varit en asbra bil. Patetiska är att jag blir så sentimental ibland till materiella ting. Nu står bilen på en bärgningsstation och väntar på dom.

Så mina vänner, kör försiktigt. Det händer så otroligt lätt. Lättare än vad man tror. Ta inga förhastade beslut, vänta lite istället, du har tid. Kram på er ♥